Fornnordiskans ungefärliga utbedning på 900-talet, indelat i de tre huvuddialekterna
fornvästnordiska,
fornöstnordiska, og
forngutniska.
Det lila fältet försöker visa det område där både västliga og östliga drag förekommer.
Fornnordiskan delas vanligtvis in i tre dialektgrupper:
fornvästnordiska, fornöstnordiska og forngutniska.
Det viktiga att notera är att det inte finns någon skarp linje. Särdrag för både öst- og västnordiska överlappar varandra, og inom det lilamarkerade området kan det ibland finnas stor variation.
Traditionellt sätt brukar man säga att norska hör till de västnordiska språken og svenska till de östnordiska, men detta är enligt mig en överförenkling.
Till exempel uppvisar fornöstnorska ett flertal viktiga östnordiska särdrag (som avsaknad av u-omljud, samt de östnordiska þenn, þet og þer - västnordiska þann, þat, þar), og västnordiska ord som sopp 'svamp' återfinns långt in i Västsverige.
De viktigaste skillnaderna
mellan fornvästnordiska og fornöstnordiska är:
- De allra flesta östnordiska målen har förenklat fornnordiskans diftonger,
detta kan dock inte sägas vara universellt för östnordiska mål, då det finns ett flertal som behåller diftongerna.
| Fornnordiska
| Isländska
| Rikssvenska
| Riksdanska
| Österbottniska
|
| røykR
| reykur
| rök
| røg
| röyk
|
| steinR
| steinn
| sten
| sten
| stein
|
| auga
| auga
| öga
| øje
| öuga
|
- Fornöstnordiska hade mycket färre omljudade former än fornvästnordiska;
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| kømr, tekr, ræðr
| komR, takR, raðR
|
| væri, føri
| vari, fori
|
| lǫnd, sǫk
| land, sak
|
- Östnordiskan hade fler fall av brytning;
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| ek
| jak
|
| stela
| stjala
|
- Östnordiskan hade en brytningsform som helt saknades i västnordiskan, y > ju framför ngw, nkw, ggw;
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| syngva
| sjunga
|
| lyng
| ljung
|
| søkkva
| sjunka
|
| tyggva
| tjugga
|
- Östnordiska behåller /v/ framför /r/;
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| reiðr
| vreiðR
|
| reka
| vreka
|
| ríða
| vríða
|
- Västnordiska assimilerar mp, nt og nk till pp, tt og kk, detta begränsas i östnordiska.
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| ekkja
| enkja
|
| mǫttull
| mantull
|
| kroppinn
| krumpin
|
- Dativändelsen av substantiv i plural bestämd form är -unum i västnordiska, men -umin i östnordiska. De härstammar från ett urnordiskt -unumin.
- De reflexiva verbformerna slutar på -sk i västnordiska, men -s i östnordiska.
- Plural av feminina o-stammar og ja-stammar behålls i östnordiska,
i västnordiska slås de samman med i-stammar. I västnordiska behålls däremot maskulina i-stammar som slutar på g eller k,
dessa övergår till ja-stammar i östnordiska. I exemplen markeras den urspurngliga formen med en asterisk,
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| sólir
| sólaR*
|
| vefir
| vefjaR*
|
| drengir*
| drengjaR
|
- Västnordiska sänker /ju:/ till /jo:/ framför dentaler/alveolarer. Östnordiska bibehåller /ju:/.
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| ljós
| ljús
|
| hljóð
| ljúð
|
| brjóta
| brjúta
|
- I östnordiska faller mestadels /h/ framför /n l r/, det förekommer dock sporadiskt i vissa nordligare varianter.
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| hlaupa
| laupa
|
| hníga
| níga
|
| hrjóta
| rjúta
|
- I östnordiska bevaras fonemet R, i västnordiskan slås det samman med /r/.
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| heri
| haRi
|
| hestar
| hestaR
|
| geirr
| geiRR
|
- Östnordiska saknar r-omljud.
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| heri
| haRi
|
| hrøyr
| rauR
|
| dýr
| djúR
|
- Västnordiska (åtminstone övarianterna) förlänger bakre vokal (även jo, ja) framför icke-homorganiska /lK/-kombinationer.
| Fornvästnordiska
| Fornöstnordiska
|
| úlfr
| ulfR
|
| fólk
| folk
|
| hjálpa
| hjalpa
|
| mjólk
| mjolk, mjølk
|
Forngutniska utmärker sig genom bland annat:
- De fornnordiska diftongerna ai, au og øy utvecklades till ai, au og oy. Gotland är det enda område där ai inte höjs till ei; stainn > stain, røyk > royk, auga > auga.
- Fornnordiska jú utvecklades till jau; djúr > djaur, ljúga > ljauga.
- Flera vokaler slöts; mæla > mela, dœma > dyma, lét > lit.
- Urnordiskans korta u har bevarades; Gutland, sun, skut, fulk (Gotland, sonR, skot, folk).
- Fler fall av i-omljud; slegr, steð, legði (slagR, stað, lagði).
- Ingen brytning y > ju; singa, sinka (syngva/sjunga, søkkva/sjunka).
© september 2009 av Aszev